det är så jobbigt att försöka hålla allting hemligt när man helst av allt skulle vilja skrika ut allt man känner så någon förstår, men det skulle inte hjälpa, för ingen förstår ändå. allting kretsar ständigt kring mat, vikt och att inte bli avslöjad. egentligen är det, det enda jag vill, få hjälp, bli normal(frisk?). men det har ju inte hänt någonting på tre år så varför skulle det bli en förändring nu? varför skulle någon ens vilja hjälpa mig?

ångesten kommer efter allt jag har ätit idag, jag orkar inte ens se mig i spegeln längre. jag är så misslyckad som inte ens kan motstå någonting i form av mat eller något som är gott. jag kan heller inte motstå att kräkas upp det efter jag har ätit, det dämpar. inte bara ångesten utan även känslor. det går inte att beskriva känslan som kommer när allting forsar ut ur munnen, hur jag ser maten försvinna ur min kropp, jag känner mig duktig som klarar av att göra mig av med det. även ångesten över allt som involverar mitt liv försvinner för en liten stund. jag kan inte förklara varför jag gör det här när jag helst av allt skulle vilja vara normal. det är bara såhär som jag kan dämpa mina känslor, som jag kan känna mig smal och vara någon annan för bara en liten stund ..

ångesten kommer efter maten och jag kan inte göra något åt det just nu, alla måste lägga sig innan jag kan få upp allt igen. jag känner mig så äcklad att jag inte ens kan byta om eller se mig själv i spegeln, jag ser verkligen hur fettet bara rör sig. ännu värre blir det ju nu när jag måste vänta så länge, jag ser verkligen hur hela jag växer, bara tanken får mig att må illa. det känns som att jag ska börja gråta snart, jag vill bara få upp allting, ut ur min kropp. jag blir så äcklad.

jag tänker nog fortsätta att blogga om mitt liv som bulimiker.  att få skriva mina innersta tankar kring mat, min egen kropp och ångesten som ständigt kommer, kanske lättar på trycket eftersom jag inte kan anförtro mig åt någon ändå. här kan jag vara anonym så varken familj eller vänner får reda på det, vilket känns otroligt skönt.

redan i ettan började tankarna kring mat, motion och att vara smal, smalare, smalast att komma. jag var då smal som en sticka, men fortsatte att träna. i fyran led jag av anorexi. jag var alldeles för underviktig, mest skinn och ben. jag kunde inte äta på grund av ständig magvärk och att bli tjock var ännu värre. både mina föräldrar och läkare hotade med att lägga in mig på sjukhus som har varit min största skräck sedan år tillbaka, vilket gjorde att jag bättrade mig. jag gick upp några kilo och fortsatte som vanligt, tränade, men inte lika ofta och jag började äta normalare. i sexan kan man säga att jag blivit relativt frisk. såg mer normal ut i kroppen och träningen och maten påverkade inte lika mycket. i sjuan gick jag in i en depression som gjorde att jag slutade äta, igen. jag gick ner fruktansvärt mycket i vikt, det var inte förän sommaren kom som jag började återhämta mig. jag umgicks med vänner som tyckte om mig för den jag var och det gjorde mycket, även den här gången gick jag upp i normalvikt. i åttan mådde jag förvånadsvärt bra, men det goda håller ju inte i sig alltför länge. i nian kom depperissonen tillbaka, men den här gången började jag hetsäta istället, vilket leder till sjukdomen som jag fortfarande lider utav än idag, nämnligen bulimi. både skuldkänslorna för maten och min skam är mycket stor. jag skäms så mycket över min ätstörning, så mycket att jag inte vågar be om hjälp för att bli av med den. det är ingen som förstår och jag vet precis hur folk kommer att se på mig, misslyckad. det går inte att förstå vad som händer varken i hjärnan, vilka tankar som snurrar eller i kroppen, hur den reagerar, hur ont det gör när halsen bara rivs sönder. man kan inte förstå om man inte har genomgått det själv.

jag kände att jag måste bara få skriva av mig, förhoppningsvis så finns det andra som vågar ta mod till sig och ta hjälp. jag är för stolt, jag vill klara mig på egen hand. vilket är det stora felet med mig.