Failure.

När jag misslyckas med något, då vill jag bara dö.

Idag är det en sån dag.

Jag har varken ork eller energi till något.

Jag har hetsätit som en gris den senaste veckan .. Och knappt fått upp något. Jag kommer att rulla fram snart. Vet ni vad det sjukaste är? Det enda man vill, det är att bli smal och det enda man tänker på är mat och godis? Och sen motion. Mat är något som kretsar i mina tankar varje sekund, eller ja socker. Jag är sockerberoende. Som jag känner nu så är jag en uppsvälld vattenmelon. Äckligt, risigt. 

Att man tillåter sig att bli så vidrig?

Hur sjukt är det inte?

Fun. – We Are Young - feat. Janelle Monáe

"My seat's been taken by some sunglasses asking 'bout a scar
and I know I gave it to you months ago, I know you're trying to forget
but between the drinks and subtle things the holes in my apologies
you know I'm trying hard to take it back"

I know they say if you love somebody you should set them free.. But it sure is hard to do and I know they say if they don't come back again, then it's meant to be. This is the long goodbye someone please tell me why, are you ever coming back again?

-

Sömnlös ..

Ilskan blandas med alla andra känslor. 

Illamåendet försvinner inte.
Du försvinner inte.

Känslorna försvinner inte.

Tankarna försvinner inte.

Ibland så önskar jag att jag aldrig träffat dig.

Ibland funderar jag varför vi ens möttes? Vad var det för mening med vårat möte? Vad fick vi i slutet ut av det? Jag vet inte. Det är bara tröttsamt. 

Äta, spy, äta, spy, äta, spy .. Spy, spy, spy .... Hålla allt kvar?

Illamående.

Idag mår jag inte alls nå bra. 
Ibland så känns allt helt hopplöst. 

Illamående, mat, godis, vikt - usch jag spyr bara jag tänker tanken. Fyfan. De senaste veckorna har jag ätit och svultit mig var och varannan dag. En riktig jojo-sväng. Plus att det är lingonveckan. Tror ni att man känner sig smal? Nej. Jag vill skära bort halva mig, eller spy tills jag försvinner. Jag är så jävla äcklig.

Och inte är det någonting som fungerar för mig precis just nu heller. 

I snart 5 månader har jag tänkt och drömt om samma kille, och det känns som att jag dör på insidan varje gång han dyker upp i mitt huvud. Jag blir galen!! Saknad kan verkligen tära sönder en inifrån och ut. Det är sällan jag gråter, men jag gråter fortfarande över samma människa efter 5 månader. Alltså, hallå??! Vad är det för fel på mig?