I'm sorry, I'm going under.

jag har tappat kontrollen över mig själv och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag är borttappad i en värld full av idioter som tror att om man tar ett lyckopiller så blir man glad och kan leva som vanligt. åt helvete med skiten! jag är så less på att vara nere och att sitta hemma dagarna i enda. mina tankar snurrar alltid tillbaka till dig, hur mycket jag saknar dig och hur jag bara vill vakan upp i dina armar igen. nätterna då du strök mig över håret, pussade mig på kinden och sa "jag älskar dig". minnen är nog både det finaste och det sorgligaste man kan ha. kärlek mellan två personer är underbart, men ändå har jag tappat mitt hopp för den, jag har blivit sårad för många gånger och därför kan jag inte släppa någon inpå mitt liv utan att tvingas "kasta bort" dom, för det blir för intimt, dom vet för mycket. jag vet inte om jag kommer kunna älska någon person igen, dom säger ju att man inte kan älska någon annan, så länge man inte kan älska sig själv och jag kan inte det, bara att se mig i spegeln gör mig äcklad.

min önskan är att börja om på nytt igen, att få se världen i nya perspektiv.