I'm sorry, I'm going under.

jag har tappat kontrollen över mig själv och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag är borttappad i en värld full av idioter som tror att om man tar ett lyckopiller så blir man glad och kan leva som vanligt. åt helvete med skiten! jag är så less på att vara nere och att sitta hemma dagarna i enda. mina tankar snurrar alltid tillbaka till dig, hur mycket jag saknar dig och hur jag bara vill vakan upp i dina armar igen. nätterna då du strök mig över håret, pussade mig på kinden och sa "jag älskar dig". minnen är nog både det finaste och det sorgligaste man kan ha. kärlek mellan två personer är underbart, men ändå har jag tappat mitt hopp för den, jag har blivit sårad för många gånger och därför kan jag inte släppa någon inpå mitt liv utan att tvingas "kasta bort" dom, för det blir för intimt, dom vet för mycket. jag vet inte om jag kommer kunna älska någon person igen, dom säger ju att man inte kan älska någon annan, så länge man inte kan älska sig själv och jag kan inte det, bara att se mig i spegeln gör mig äcklad.

min önskan är att börja om på nytt igen, att få se världen i nya perspektiv.

det har börjat blivit extremt jobbigt med både psykiskt och fysiskt mående på sista tiden. jag är nu inne i svältperioden igen, när jag inte känner hungern längre, jag lever mest på té. jag har tappat all min ork för precis allt, jag orkar knappt vara social längre. bara tanken att träffa männsikor, speciellt familjen får mig att få panik, jag får en klump i magen och illamåendet som ständigt finns där, blir extremt. jag funderar på att söka upp en psykolog för jag orkar inte mer. i lördags började jag och min mamma att bråka och det slutade med att hon slog mig både i huvudet och bröstet, som jag har fått både rivmärken och blåmärken efter. det var det sista jag behövde och ska jag vara riktigt ärlig så vågar jag inte ens träffa henne igen, men den dagen, den sorgen, tyvär blir det idag. jag vet inte vad jag ska säga eller göra, helst av allt så skulle jag bara vilja slå tillbaka, slå så hårt så hon blir medvetslös. jag har såna aggressioner mot henne, jag har alltid hatat henne, men nu är det extremt. det gör det inte bättre att jag ständigt tänker på mat och vikten heller, samtidigt som energin är borta, för jag orkar inte träna, men heller inte äta. jag ligger mest och låter tiden rinna förbi, helst där ingen ser mig. jag är så ful, tjock och äcklig så jag inte ens orkar se mig i spegeln, jag kan inte, det är så motbjudande och se allt fett som finns, som inte borde vara där. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill bara dö.

igår hade jag verkligen en bra kväll, men vad väger en kväll upp mot hela ens liv?

jag vet inte vad det är, men jag är så ledsen jämt och ständigt nu för tiden. jag har knappt vart i skolan på två veckor för att jag inte klarar av att träffa folk, jag ligger vaken hela nätterna och tänker på vad jag ska säga dagen därpå. jag orkar inte, jag orkar inte med sömnlösa nätter, ständigt gråtande, tankar på vikt, mat och kräkningar. jag vill bara få ett slut.

Jag vaknade på helt fel sida och känner mig rätt låg, deppig.

Varför kan man inte få gå tillbaks i tiden och ändra på allt som blev fel? Varför kan man inte få ångra sig? Allt är så himla hopplöst plus att jag har tappat orken helt, jag orkar inte engagera mig i skolan och jag orkar knappt vara social med någon längre. Får jag ligga hemma veckorna i enda är jag nöjd, ligga under mitt täcke, där allt är tryggt, där ingen kan se tårarna som kommer.

Min sorg äter upp min inifrån och inom snar framtid lär jag väl vara död, för jag står inte ut längre.

Smärtan gör att du känner att du lever.

Jag vet inte varför jag är så ledsen, eller jo det vet jag. Mitt livs största kärlek är bortblåst som vinden och det var jag som kastade bort honom. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig så himla värdelös, jag är värdelös. Det spelar ingen roll hur mycket stöd jag än får så kan jag inte sluta, jag vet inte om jag vill längre heller .. Det är bara genom att framhäva kräkningar som jag dämpar sorgen. Jag vet inte vad jag vill längre, jag vet bara att jag vill ha tillbaks det jag en gång hade och slippa känna ensamheten som tränger sig på för varje sekund som går. Jag hatar mitt liv & jag hatar när ingen förstår.

"jag fixade det där manuellt med två fingrar och en hals!".

situationen är inte alls rolig och hela min hals är sönderriven, vilket ger en fruktansvärd svidande känsla. jag mår illa, både allmänt och av mig själv, efter allt jag har stoppat i mig idag. jag förstår inte vad det är för fel på mig, varför ska jag äta det där när jag egentligen inte vill? det känns mer som att jag ser på medan någon annan äter, äter och äter, blir fet, fetare och jag blir FETAST! seriöst jag orkar inte längre.

just nu sitter jag här och lyssnar på hellogoodbye-here in your arms och tänker på dig. jag blir så ledsen varenda gång, tårarna är nära på att komma men jag biter ihop. jag har gråtit för många för dig. det är så fruktansvärt att jag måste minnas allting, det kommer upp nya minnen, de som jag har förträngt en gång, de kommer tillbaks , om och om igen. du invaderar mitt liv, du gör mig kraftlös, du gör så att jag vill dämpa känslorna. och tyvär så har jag bara ett sätt som fungerar, det som kommer skada mig själv mest i slutänden. jag hatar verkligen allt du gör mig, du gör mig illa, du sårar mig varenda gång vi träffas och det är med flit, du straffar mig. jag är så ledsen för allt som har hänt, men jag kan inte ta tillbaka något, jag kan inte gå tillbaks i tiden för att ändra misstag och be om förlåtelse, jag kan heller inte gå vidare.

jag vill bara lägga mig ner och dö inatt.

ska jag vara lättad eller ledsen?

jag har förlorat två av de som jag har trott varit mina bästa vänner, dels min föredetta pojkvän som vet precis allting om mig, inifrån och ut. min barndomskompis som jag har varit bästa vän med sen 8år tillbaka. det känns lite tragisk, men i längden så mår jag mycket bättre att ha dom ur mitt liv. det var människor som sårade allra mest, dom bara tog och tog, men gav aldrig tillbaka något. därför känns det som en lättnad, samtidigt som dom även lämnar ett stort hål efter sig. men tomrummet efter dom kommer att fyllas med både glädje och sorg från annat håll och jag känner att jag inte klarar av att umgås med negativa människor just nu, det blir bara ännu värre för mig. åh, jag är så självisk.. ibland önskar jag bara att det var jag som fick stå där istället för dig, för jag vet att du inte klarar av situationen, att vara ensam. jag vet inte alls .. det känns som en lättnad, men även som en börda. det går inte att beskriva..

jag har en sådan ångest så jag inte kan sova. det spelar ingen roll om jag har tränat idag, det känns som att det inte var bra nog. det är aldrig tillräckligt mycket. jag hatar mig själv. varför skulle just jag bli så ful, fet och äcklig? jo för jag förtjänade det, jag förtjänar att må som jag mår, ingenting som jag gör är bra nog ändå. alla hatar mig, det går inte ens att tycka om någon som är äcklig och fet. jag kan lika gärna ta livet av mig, varför skulle ens någon vilja se mig i livet?