gud vad dålig jag har varit att uppdatera här känner jag men det har varit fullt upp med precis allt dom senaste veckorna. för det första så har skolan tagit varenda dag i två veckor och vi har sista provet imorgon nu för ett tag sen så har resten av tiden gått åt till vänner och självklart vikt och mat. jag har haft svältvecka nu och har lyckats gått ner 3kg, har dock gått upp 1kg nu under helgen på grund av att jag har ätit massa onyttigt, riktig ångest. det hjälper heller inte att vi har bad på idrotten imorgon, jag hatar att visa mig i bikini, usch. men jag har försökt sluta med att kräkas efter allt jag äter och det börjar gå bra. det blir alltmer sällan nu även om jag känner att jag verkligen vill, för jag vill faktiskt sluta helt och då måste man gå inför det .. försöker med att svälta mig istället och det fungerar bättre eftersom jag går ner utav det åtminstonde. aja, får skriva mer om mat och träning imorgon för veckan, för då blir det hårt. godnatt!

 idag har jag haft ångest hela dagen och det gjorde inte det bättre att jag åt ute med ett par kompisar plus att jag fick lite smått & gott av farmor. jag känner mig så hemsk när jag sticker ner fingrarna åter igen för att få tillbaks den där känslan som gör att ångesten försvinner och får en att må bra, nu när jag ändå har bett om hjälp.  men det går inte en enda dag utan att jag vill stoppa ner fingrarna, bara rensa .. jag vet seriöst inte hur jag ska lyckas, men jag vill.

jag har gjort framsteg, jag har berättat för familjen att jag lider utav bulimi och det känns bra samtidigt som det är jobbigt. det är jobbigt att prata om det och när dom påpekar saker om mig och min sjukdom. men har i alla fall fått kontakt med BUP så ska dit på möte, sen blir jag antagligen skickad till vuxenpsyk för utredning och psykolog. tills vidare är jag satt på matschema för att underlätta mat, så det inte blir för mycket mat intag vissa dagar. det är jobbigt det är det, men hellre att det får vara det så jag blir frisk. men nu väntar bussen, så jag återkommer!

I'm sorry, I'm going under.

jag har tappat kontrollen över mig själv och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag är borttappad i en värld full av idioter som tror att om man tar ett lyckopiller så blir man glad och kan leva som vanligt. åt helvete med skiten! jag är så less på att vara nere och att sitta hemma dagarna i enda. mina tankar snurrar alltid tillbaka till dig, hur mycket jag saknar dig och hur jag bara vill vakan upp i dina armar igen. nätterna då du strök mig över håret, pussade mig på kinden och sa "jag älskar dig". minnen är nog både det finaste och det sorgligaste man kan ha. kärlek mellan två personer är underbart, men ändå har jag tappat mitt hopp för den, jag har blivit sårad för många gånger och därför kan jag inte släppa någon inpå mitt liv utan att tvingas "kasta bort" dom, för det blir för intimt, dom vet för mycket. jag vet inte om jag kommer kunna älska någon person igen, dom säger ju att man inte kan älska någon annan, så länge man inte kan älska sig själv och jag kan inte det, bara att se mig i spegeln gör mig äcklad.

min önskan är att börja om på nytt igen, att få se världen i nya perspektiv.

det har börjat blivit extremt jobbigt med både psykiskt och fysiskt mående på sista tiden. jag är nu inne i svältperioden igen, när jag inte känner hungern längre, jag lever mest på té. jag har tappat all min ork för precis allt, jag orkar knappt vara social längre. bara tanken att träffa männsikor, speciellt familjen får mig att få panik, jag får en klump i magen och illamåendet som ständigt finns där, blir extremt. jag funderar på att söka upp en psykolog för jag orkar inte mer. i lördags började jag och min mamma att bråka och det slutade med att hon slog mig både i huvudet och bröstet, som jag har fått både rivmärken och blåmärken efter. det var det sista jag behövde och ska jag vara riktigt ärlig så vågar jag inte ens träffa henne igen, men den dagen, den sorgen, tyvär blir det idag. jag vet inte vad jag ska säga eller göra, helst av allt så skulle jag bara vilja slå tillbaka, slå så hårt så hon blir medvetslös. jag har såna aggressioner mot henne, jag har alltid hatat henne, men nu är det extremt. det gör det inte bättre att jag ständigt tänker på mat och vikten heller, samtidigt som energin är borta, för jag orkar inte träna, men heller inte äta. jag ligger mest och låter tiden rinna förbi, helst där ingen ser mig. jag är så ful, tjock och äcklig så jag inte ens orkar se mig i spegeln, jag kan inte, det är så motbjudande och se allt fett som finns, som inte borde vara där. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill bara dö.

igår hade jag verkligen en bra kväll, men vad väger en kväll upp mot hela ens liv?

jag vet inte vad det är, men jag är så ledsen jämt och ständigt nu för tiden. jag har knappt vart i skolan på två veckor för att jag inte klarar av att träffa folk, jag ligger vaken hela nätterna och tänker på vad jag ska säga dagen därpå. jag orkar inte, jag orkar inte med sömnlösa nätter, ständigt gråtande, tankar på vikt, mat och kräkningar. jag vill bara få ett slut.

Jag vaknade på helt fel sida och känner mig rätt låg, deppig.

Varför kan man inte få gå tillbaks i tiden och ändra på allt som blev fel? Varför kan man inte få ångra sig? Allt är så himla hopplöst plus att jag har tappat orken helt, jag orkar inte engagera mig i skolan och jag orkar knappt vara social med någon längre. Får jag ligga hemma veckorna i enda är jag nöjd, ligga under mitt täcke, där allt är tryggt, där ingen kan se tårarna som kommer.

Min sorg äter upp min inifrån och inom snar framtid lär jag väl vara död, för jag står inte ut längre.

Smärtan gör att du känner att du lever.

Jag vet inte varför jag är så ledsen, eller jo det vet jag. Mitt livs största kärlek är bortblåst som vinden och det var jag som kastade bort honom. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig så himla värdelös, jag är värdelös. Det spelar ingen roll hur mycket stöd jag än får så kan jag inte sluta, jag vet inte om jag vill längre heller .. Det är bara genom att framhäva kräkningar som jag dämpar sorgen. Jag vet inte vad jag vill längre, jag vet bara att jag vill ha tillbaks det jag en gång hade och slippa känna ensamheten som tränger sig på för varje sekund som går. Jag hatar mitt liv & jag hatar när ingen förstår.