En som du

27 juni 2012 00:42

Hej, ville bara dela med mig till dig och berätta att det mesta du skriver på din blogg är som du beskriver mig själv. Jag vet hur det är leva vardagligen med ångestfyllande tankar. Jag lever i hemlighet med bulimi, rädd och skamsen över det. Jag hårdtränar varje morgon och kväll i smyg. Jag till och med smyäter på nätterna när ingen ser, för jag är så rädd för att folk ska tycka att jag äter mycket osvosv. Efter varje middag springer jag upp till toaletten, sätter på kranen på max för att minska ljudet från mina kvälningar. Känslan efteråt känns så bra just då. Fan vad jag hatar mig själv. Tänk om min familj eller vänner visste vem jag egentligen är, hur skulle de reagera? Deprimerad och bulimiker.
Jag ville bara dela med mig lite, känns skönt att skriva av sig lite.. Kram på dig!!

mynameisamy

5 juli 2012 19:25

Hej!
Jag förstår precis vad du menar.. Och jag känner igen känslan. Det är jättejobbigt. Speciellt när man inte har en enda person som man kan vända sig till.

Jag har berättat för min familj en gång, det var för flera år sedan, och jag gick hos psykolog i något år. Men ja, det blev bättre men det har inte tagit bort något ändå. Men jag har valt att inte berätta att jag har problemen kvar.. Men de reagerade inte negativt ändå, så vill du prata med dom så tycker jag att du ska göra det! Och till mig får du skriva hur mycket du vill. Ta hand om dig! Kram!!